Efter studiebesök, gruppmöten och diverse brainstorming finns följande idéer och tankar kring vårt projekt på Snoezelen.

Vår avsikt är att försöka utveckla ett enkelt och estetiskt verktyg för avkoppling och glädje för Snoezelen-besökaren. Vi föreställer oss att verktyget / leksaken / prylen / installationen kommer kunna vara roande, stimulerande och ge en viss skönhetsupplevelse utan att stressa eller ”trigga” användaren till mer, fler och snabbare uppleveler. Ett lösenord för våra tankar kring projektet är roligt. Roligt i många avseenden och i tvåspråkig tolkning. Kanske med en betoning åt den danska betydelsen av lugn. Lugn och ro, men också ligga ner och ha roligt. En metafor vi använder oss av är den kittlande spänning, glädje och avkoppling man som barn tillsammans med en kompis upplevde med att ligga i sin sovsäck och lysa med en ficklampa i tälttaket. Ljus och skuggor som dansar i taket, en stor osynlig värld av ljud på andra sidan tyget, trygghet, ro och värme i bolsterkokongen.

Vi har för avsikt att jobba med i första hand två uttrycksformer, ljud och ljus. Ljud ska användas främst som respons på användarinteraktionen, medan ljuset är verktyget och mediet som användaren interagerar med. Ljuset får en mer tvehövdad funktion som interaktionsverktyg och som respons tillbaka till användaren. Ljuset är i sammanhanget informationsbäraren och en estetisk upplevelse.

Att ligga ner på rygg med händerna i ficklampsskogen, i ljusjuvren, eller anemontentaklerna är sättet för snoezlaren att gå tillväga. Det finns en taktil tanke med verktyget. Att ligga ner för lugnets skull, men framför allt att med händerna utforska de mjuka och böjliga ljusalstrarna. Att känna sig fram och prova olika lampor / spenar / tentakler samtidigt som man i ögonvrån anar deras ”upplysthet”. Snoezlarens blick kan följa ljuskäglans / -käglornas vandring i taket och förvånas över upplevelsen när ljuset träffar en sensor. Ett ljusspel, ett litet ”himlaspel” inträffar och en värld av ljud öppnar sig. Det kan tänkas att det går att sitta upp och mer slumpmässigt greja med ljuset, men det blir en avig nackrörelse ifall man vill se vad som händer i taket samtidigt. Responsen på snoezlarens görande med ljuset kan varieras på många sätt. Den kan tänkas vara alltifrån enkel och regelbunden där samma sak inträffar varje gång, via mer komplex men ändå regelbunden så att någon typ av spel kan genomföras eller till lite vildare och mer kaotisk där inte användaren är i kontroll utan det är slumpen som styr.

Hur är då detta tänkt att se ut och fungera? Apparaturen har två halvor; en för användaren synlig eller påtaglig och en mer i strukturen bakomliggande och dold.

Den påtagliga halvan består av ljusalstraren och dess receptor eller sensor, ljusrespons i taket och eventuellt i den ljusalstrande enheten, samt olika former av ljud.

Den dolda delen är av mer teknisk natur och består av trådlös signalöverföring från alstrare till receptor, sladdburen signalöverföring från sensorerna till en elektronisk tolk — en Basic Stamp som i sin tur kommunicerar med en pc, pc:n sköter ljudhanteringen och ger ljuden tillbaka till snoezlaren via en vanlig stereoförstärkare med högtaleri. Pc:n används också för att ”sätta reglerna” för användarinteraktionen.

Ljusalstraren är den del, den enhet, som användaren direkt hanterar. Den eller de är tänkta att ha brevid sig, en enhet för var hand, när snoezlaren ligger ner. Vi har liknat enheten vid en havsanemon med sina mjuka böjliga tentakler, eller klungformigt växande svampar — som honungsskivling kanske?, eller som ett uppochned vänt kojuver med spenarna mot taket. Enheterna kan tänkas vara gjorda i någon mjukt transparent gummiaktigt plastmaterial. Varje tentakel/spene/svamp är i sig en lampa, eller ficklampa, som går att vinkla och rikta. Viktigt är dock att de är ljusstarka och välfokuserade nog för att kasta en markerad avgränsad ljuskägla i taket. Ljuskroppen, lampan/lysdioden, ska monteras i basen eller roten av tentakeln, så att, trots att det mesta av ljuset leds ut ur toppen på tentakeln, en upplysning av enheten sker. Enheten ska kunna lysa svagt som en islykta i sig. Ljuset från lampan/lysdioden kan ledas genom tentakeln med en fiberljusledare.

En tanke finns om att överlagra digital information i ljuset—att använda det synliga ljuset som bärvåg för digital information, precis som i en fjärrkontroll för TV. Skillnaden är att där används infrarött ljus i stället. Den digitala informationen skulle kunna vara av enklaste slag, ett ASCII-tecken t ex. Därigenom skulle varje ljustentakel kunna bli identifierbar via ljussensorerna. Sensorn skulle kunna ”veta”, vilken ljuskägla som träffar den för tillfället. Den skulle kanske också kunna veta att fler än en ljuskägla lyser på den samtidigt. Den informationen, sammantagen med ljusets styrka när den träffar sensorn, kan bearbetas av pc:n och användas för systemets respons.

En annan tanke är att göra tentakeln / spenen / svampen klämkänslig. Att den exempelvis tänds upp när man klämmer på den eller att ljusets styrka från den regleras beroende på snoezlarens klämmande.

Sensorerna sitter i taket, kanske under en tygbaldakin / sänghimmel / moskitnät. Tygtaket skulle kunna användas för att skapa en känsla av avskildhet och att något annat, dolt, finns utanför det. Tyget skulle då också kunna dölja sladdar och ljudkällor, men också hysa diverse ljusfenomen. Sensorerna är tänkta att var väl synliga och ska ge en tydlig respons när de reagerar på ljus. Själva den optiska elektronikkomponenten ska vara inbäddad i något som också kan lysas upp. Kanske en fiberhårslampa eller något manetliknade eller dylikt. Sensorn bör vara av en typ som inte bara är av eller på, utan en som svarar på mängden av infallande ljus. Det ger ett ökat svängrum för gradering av systemets respons. När lite ljus träffar sensorn sker en sak, när lite mer en annan och mycket en tredje o s v. Tänkas kan ju att snoezlaren inte bara riktar en ljuskälla mot sensorn, utan två eller flera, och mycket möjligt också skuggar ljuskällan med handen. Därför är det intressant, eller nödvändigt, att systemets respons på användarinteraktionen är dynamiskt och känsligt. Antalet sensorer i taket är arbiträrt, men fler än tre är tacksamt. Varje enskild sensor kan tänkas ha en särskild betydelse och koppla emot en viss typ av ljud. En typ av ljud som ändrar sin karaktär med signalens ändring från sensorn.

Signaltolken tar emot signalerna från sensorerna och skickar dem vidare till pc:n. Vad vi här kallar signaltolken är troligen en Basic Stamp som förutom vidareberfodring av signaler kan skicka output till lamporna som finns kring sensorerna eller i ljusalstraren.

PC:n och ljud är länken tillbaka till användaren. Pc:n kommer köra någon typ av ljudprogram och/eller en databas med ljudfiler och/eller kommunicera via MIDI med en synthesizer. Pc:n kommer också köra ett program där reglerna ställs för hur systemet reagerar på användarinteraktionen. Ljuden kan vara av mångskiftande karaktär alltifrån miljöljud, via läten och oljud till musik. Man kan tänkas kunna göra ”ljudresor” där användarens interagerande ger ljud ifrån någon speciell omgivning. Som om man ställt upp sitt tält i en viss ”natur-”miljö. Från havet, skogen, djungeln, staden, floden, etc, etc. Här finns stort utrymme för snoezlarens upptäckarglädje och utvecklarens utvecklarglädje.

Varför detta… Vi tror att detta projekt skulle kunna vara en roande, rogivande och estetisk upplevelse på Snoezelen. Det innehåller samma element som redan nu används med den skillnaden att det är mer dynamiskt. Inte bara av eller på. Ljus är inte bara vackert det är en fantastisk informationsbärare också, samtidigt som det hyser något av livets magi. Att därför på detta sätt direktinteragera med ljus kan ge en större upplevelse än bara själva responsen från systemet. Ljus är ett spännande användargränssnitt. Ljud går inte att värja sig emot. Det talar direkt till människan och våra känslor. Det omsluter oss och målar på våra näthinnor bakifrån. Avkoppling i ryggläge med eventuella fjärillar i maggropen.

Vad projektet inte ska vara… Projektet ska inte utmynna i eller uppmana till den upplevelse som många datorspel ger. Någon slags upplevelsemaximering med stress, snabba kickar och hastighetskänsla framåt, framåt, framåt… Och där man slutligen dödar draken.

Gruppdeltagarnas egna intressen

Martin. Mitt intresse är primärt användarinteraktion med ljus. Hur det kan låta sig göras och vad upplevelsen av det kan bli. Jag är också mycket nyfiken på hur det rent tekniskt kan lösas.

Magnus. Jag är mest intresserad av nya spännande gränssnitt till ljud. Hur man kan göra ljud och musik interaktivt. Hoppas lite att jag kan komma över min programmeringsfobi.

[Home]