Det är så här jag vill föreställa mig att det var.
Modern tar ett djupt andetag och lyckas fortfarande hålla tillbaka gråten. Fadern står bredvid, med uttryckslöst ansikte, och ser på när Jong Dae blir ammad för sista gången. Sedan klär modern på honom och knäpper omsorgsfullt de små knapparna på den himmelsblå sparkdräkten. Det knackar på dörren. De är här.
Som hastigast skriver fadern under papprena och försvinner in i sovrummet utan att säga ett ord. Även modern skriver under, sedan lyfter hon upp Jong Dae ut spjälsängen och viskar några sista ord i hans öra. Den tre månader unga babyn tittar, helt oförstående, djupt in i moderns ögon och då brister det för henne. Tårarna blöter ner den himmelsblåa sparkdräkten och männen från Social Welfare Society blir tvungna att ta pojken från henne med våld.
Sex månader senare landar Jong Dae på Arlanda i Stockholm. Det äkta paret Birgitta och Nils-Gunnar Helmersson står och väntar vid gaten. Flygvärdinnan lämnar över barnet till dem. Jong Dae får snabbt finna sig i att bli kallad för Patrik.
Givetvis har jag ingen aning om hur det gick till.
Jag har levt i 24 år, men fortfarande har jag ingen aning om saker som är en självklarhet för alla andra svenskar redan från födseln. Mitt liv formaterades. Det startades om efter nio månader. CTRL+ALT+DEL.
Cultural Studies fixstjärna och förgrundsgestalt, Stuart Hall, skriver om sina egna erfarenheter av rotlöshet i den berömda essän Kulturell identitet och diaspora. Den Jamaicafödde britten berättar om hur diasporan genomsyrar det vardagliga livet och blir till ett hem i sig. Att vara hemma- och samtidigt borta - både i Jamaica, där Hall växte upp, och i Birmingham, där han tillbringat större delen av sitt liv, skapar en identitetsproblematik. I adopterade koreaners liv kan jag utkristallisera något som skulle kunna kallas för en postdiaspora, då den kulturella identiteten är situerad till Sverige, medan de biologiska rötterna håller oss kvar i Korea. I de flesta fall är utseendet det enda vi koreanska adoptivbarn har att relatera till födelselandet – det är detta som gör fallet unikt.
Att se på den kulturella identiteten som en hundraprocentig social konstruktion är ingen kontroversiell åsikt i dagens samhällsdebatt. En fråga jag anser vara bortglömd i debatten om kulturell identitet för utlandsadopterade är hur våra biologiska rötter påverkar hur vi blir bemötta. Vilka förutsättningar har vi adopterade koreaner att skapa oss en helsvensk kulturell identitet? Vilka konkreta exempel finns det att ta upp?
I Statens Offentliga Utredningar (SOU) utredning från 2003, Adoption – till vilket pris, kom man fram till följande:

Adopterade kan uppleva svårigheter att integrera sina föreställningar om den biologiska familjen och sina upplevelser av adoptivfamiljen under uppväxten. För de adopterade vars ursprung är i andra etniska grupper än adoptivföräldrarna tillkommer svårigheter att identifiera sig mer eller mindre med två ursprung och/eller två kulturer.
SOU:s problematisering av adoptivbarnens etnicitet är inget annat än ett erkännande att vi lever i ett land där hudfärgen är förstaidentiteten. En vanlig konversation jag har vid möten med nya människor ser ut ungefär så här:
”Vart kommer du från?”
”Malmö.”
”Alltså, från början menar jag.”
”Aha, Sölvesborg i Blekinge.”
”Men lägg av nu, du vet hur jag menar.”
När jag (motvilligt) berättar att jag är adopterad från Korea får jag de notoriska följdfrågorna huruvida jag kan språket och om jag vill åka tillbaka och träffa mina ”riktiga” föräldrar.
Hitta hem (Ordfront, 2003) är en bok bestående av adopterade koreaners egna livshistorier. Ingen berättelse är den andra lik och återresorna har varit allt från guld och gröna skogar till stora besvikelser. Det som binder samman de tjugo livsödena är, precis som i mitt fall, hur de blivit bemötta av svenskar som hela tiden anmärker på det koreanska ursprunget. Det vardagliga mötet med sådana bemötanden har gett oss adopterade koreaner ett utanförskap. Jag vill som sagt kalla det för en postdiaspora, då utanförskapet dras ett steg längre.
Även om Stuart Hall var en svart man i England och uppvuxen på Jamaica visste han var han kom från och hur hans rötter såg ut. Kurderna har ingen egen stat, men de är ett folk med gemensamma traditioner och en gemensam frihetskamp. Adopterade koreaner däremot känner inte till sitt biologiska ursprung och att se på oss som en homogen grupp fungerar inte heller, då det enda gemensamma vi har är flygresan från Incheon International Airport till Arlanda.
Det borde förklara min skivsamling, som till stor del består av musik som handlar om utanförskap och identitetsproblematik. Allt från ingen-förstår-mig-pop á la The Smiths till frihetskamp inlindad i svettig irländsk folkmusik. Inte heller är det konstigt att jag älskar Lasse Hallströms barnhemsdrama Ciderhusreglerna och Jonas Gardells trilogi om finlandssvenske Juha Lindströms uppväxt och identitetsskapande.
I Korea, där folket känner skam över att inte kunna ta hand om sina egna barn, uppmärksammades adoptionsfrågan år 1991 då den verklighetsbaserade Susanne Brinks Arirang visades på biograferna. Filmen är en solskenshistoria om hur Susanne Brink vantrivs i sin svenska adoptivfamilj, men återförenas med sina biologiska föräldrar i Korea och allt blir frid och fröjd. Hon blev intervjuad av ett koreanskt TV-team som reste runt i Europa och när detta sändes på Koreansk TV kände hennes biologiska mor igen henne och hon bjöds in till Korea. Brinks lycka blev rikskänd i Korea, men i verkligheten har hon numera ett ansträngt förhållande till sin biologiska familj.
År 1998 gick den dåvarande koreanska presidenten Kim Dae Jung (Nobels fredspris, år 2000) ut med en officiell ursäkt till alla de 150 000 adoptivbarn Korea sänt iväg, trots landets sociala och industriella framsteg. Han menade även att de adopterade koreanerna kan fungera som ett unikt fysiskt band mellan väst och öst som gör globaliseringen möjlig.
Jag har svårt att se mig själv som det unika bandet mellan väst och öst som gör globaliseringen möjlig, men om det kan göra mig till den martyr jag ständigt försöker utmåla mig själv som instämmer jag mer än gärna. Egentligen är min adoption det bästa som hänt mig – vad hade hänt om jag blivit kvar på barnhemmet i Korea? Bortom postdiasporan lever jag ett fullt normalt svenskt liv. Någon liknade mig en gång vid en banan; gul utanpå, men vit inuti.
I augusti åker jag till Korea för första gången sedan min adoption ägde rum, för en termins utbytesstudier. Motivet från början var att lära känna en ny kultur och att ”äntligen” få se likadan ut som alla andra. Nu har jag även bestämt mig för att söka mina rötter – givetvis på gott och ont.
De irländska bostonborna i punkbandet Flogging Molly sjunger om återresan till födelselandet i ”Don’t let me die” och deras motiv är samma som mitt;

”Don’t let me die still wondering, what it was I left behind”.

Källor:

Hitta hem : vuxna adopterade från Korea berättar / Sofia Lindström & Astrid Trotzig (red.).