1.

Vi är räddare nu än förr. Den rädsla, som tidigare enbart förknippats med storstadens friktion och anonymitet, dyker nu upp på platser, som tidigare legat vid sidan av den officiella och opersonliga samhällsutvecklingen. De nya berättelserna berör oss. De förändrar vår närmaste omgivning, förmörkar och oroar. Den suddiga bilden av legosoldaten Arklöv med k-pisten i famnen lägger sig som ett grovkornigt raster över min egen småskoleväg genom den lilla centralorten Kisa, förbi Östgötabanken, Naftakiosken och Café Columbia. Där är människor numera räddare, liksom människorna i Kode, Orrefors, Klippan eller Arvika. För att inte tala om människorna i Littleton, Colorado, i Lockerbie eller i Srebreniza. Vi skulle kunna förlänga denna lista av hembygder, adresser och geografiska markeringar, vars innebörd som boplatser eller vistelseorter förskjutits åt den mörka sidan.

Hoten kräver sin plats i landskapet och arkitekturen. De förändrar organisationen av våra liv och förehavanden. De tvingar oss till omformulering av utgångspunkterna. Och vilka är utgångspunkterna för arkitekturen som kulturhandling, som samhällsbyggande? Arkitektur kan förstås som konstruktionen av ett första skydd, archi, det vi ytterst har över våra huvuden, en försäkring, som gör det möjligt att stanna upp och finnas till på en plats. Men det är också en handling förknippad med anföraren, archos, den som visar på farbarhet, en utsträckning snarare än ett skydd. I en tid av förändring ställs frågorna på sin spets, och det kan tyckas som om alla försök att ge ett allmängiltigt eller gemensamt svar faller sönder, liksom utopierna. Arkitekturen som anförande farkost eller försäkrande tak; alternativen kan tyckas lika bräckliga.

2.

Först och främst hoten: Vi är ögonvittnen i ett landskap som just låst sig i en katastrof. Skeppet "Hoppet" har ränt in i den tunga isen och förvandlats till vrak. Eller snarare: Isens långsamma men definitiva rörelse råkade på ett mycket olyckligt sätt sammanfalla med "Hoppets" mera äventyrliga bana. Och så gick det som det gick. Den skoningslösa isen har just utövat sitt våld och visat hur lite som skiljer säkerhet och trygghet från ett kallt helvete.

Caspar David Friedrich målade den här bilden 1824, med utgångspunkt i en verklig händelse. En otursförföljd expedition till Berings sund hade slutat i katastrof; en parallell till den ryska ubåten "Kursk", vars förvandling från stolthet till skam snabbt fått symbolisk betydelse. Bilden domineras av isen, som i den nedre delen av målningen tornar upp sig till en hotbild. Det tunga, dova trappas successivt upp i en sicksackrörelse, för att maximeras i en vass och snedställd egg. På högra sidan, delvis skymd av ismassorna, kan vi skymta "Hoppets" akter, på väg att tryckas djupare ner under bråten. När vi sedan upptäckt aktern framträder, i bildens vänstra del, resterna av masten, avbruten från sitt sammanhang. I målningens fond, bortom kollisionens kaos, öppnar sig ett ljusare utrymme, där isen ¾ fortfarande eller återigen ¾ breder ut sig, slät.

Det ligger nära till hands att tänka sig att den känsla Friedrich ville förmedla i Vraket av skeppet "Hoppet", var just känslan av ett tilltagande, men odefinierbart hot, en smygande föraning om en annalkande katastrof. Varför? I det tidiga artonhundratalet bröt moderniteten igenom, till en början främst som en riktningsförskjutning, just en sicksackrörelse, svår att följa på nära håll. Senare alltmer som nya ljud, skalförskjutningar, rätare vinklar, slagskuggor. I Friedrichs målning får naturkrafterna fortfarande symbolisera det farliga. Isen och kylan är ett förmodernt och elementärt hot, som "Hoppet" trots allt utmanar. Men vi kan också tydligt se hur isen alltmer antar en arkitektonisk form, hur det naturliga bakgrundshotet övergår i en i förgrunden placerad teknologisk struktur. Målningens frusna ögonblick balanserar alla motstridiga krafter i en konstruktion. I själva verket är det hoten som är denna konstruktions bärande princip: Isbråten är en terrorbalans, en fallande rörelse som vänder sig inåt i en arkitektonisk disciplin.

Det hela är skildrat med minutiös noggrannhet, vi skulle kunna säga matematisk, objektiv eller dokumentär. Men det som ger iakttagelsen dess knivskärpa är snarare det centralperspektiviska, som placerar var och en av oss i hela världens ögonpunkt. Det allmänna koncentreras under moderniteten i ett alltmer privat subjekt. Man kunde tycka att detta, enligt principen "kunskap är makt", borde skapa en känsla hos oss av att behärska situationen, att förstå. Istället är det kanske just alla de låsta energierna, isbråtens väldiga och balanserande tyngd, som trycker på. Ett landskap, som med sin ljusa horisont, kunde vara bekant, vackert, hemtamt, med Heideggers ord heimlich, förskjuts och blir unheimlich, kusligt, precis som de landskap dagspressen trycker upp i ansiktet på oss. Som ögonvittnen är vi spatiala subjekt med möjlighet att både övervaka och sträcka oss ut över kanten. Och det kusliga, det ogripbart hotfulla, gör härvaron, das Dasein, till en rumslig svindel, en existentiell ångest som uppstår då jaget skyddslöst ränner in i sitt varande-i-världen.

Vi upplever det som att nya hot fogas till de "gamla", naturliga. Vi anser att hoten ökar i antal, och att det i dag slår blint mot individen, utan förvarning. Den kritiska kriminologien påminner oss ständigt om det omöjliga i att veta om detta verkligen är "sant". Statistik över begångna brott må vara hur noggrann som helst. Vi kan ändå inte vara säkra på vad siffrorna står för. En ökning kan lika gärna indikera en ökning i antalet poliser eller i antalet frivilliga informatörer. Kanske reflekterar siffrorna ingetdera, utan snarare vår egen ökade känslighet som just ögonvittnen. Inför isbergsarkitekturen, inför vrakets plötsliga transparens, öppnar sig plötsligt medvetenheten om våldets närvaro, som en inre sensibilitet. Ändå kvarstår känslan: vi är räddare. Denna diskrepans, menar den polsk-judiske sociologen Zygmunt Bauman, beror på den definitionsförskjutning av våld och kriminalitet, som sker i tider av övergång. Det vi upplever som destabiliserande hot förflyttas från scenen till det obscena, och vice versa. Det våld som tidigare varit legitimt, lagligt definierat i en maktstruktur, våldtäkt inom äktenskapet, sexuella trakasserier på arbetsplatsen, synliggörs och blir illegitimt, hotfullt. På motsvarande sätt blir det tidigare illegitima, att tömma hela nationer på deras resurser eller att splittra familjer, nu försett med en ny och legitim benämning på ett slags betydelsernas fria marknad. Den individuella rädslan är ett faktum, men måste kopplas till de maktstrukturer som döljer sig i isbråtens obskyra frakturer.

En något mindre dystopisk bild av tillvarons nyckfullhet ger Johan Asplund, då han beskriver vår tid som forteansk. Det är en karaktäristik hämtad från den amerikanske journalisten och författaren Charles Forts beskrivningar av det tidiga nittonhundratalet. Det urbana livet karaktäriseras, enligt Fort, av alla de oförklarliga, eller aldrig uppklarade händelser, som hela tiden inträffar; mystiska försvinnanden och slumpmässiga sammanträffanden. Det forteanska består i överrumpling, i short-cuts, som i filmen av Altman. Det är ändå en helhet uppbyggd av en mängd enskilda rörelser eller trajektorier, som vävs samman i en mängd inträffanden. Det är en helhet av relationer och kontexter, som kan vara svår att uppfatta, men som finns. Fort hade nog "en förkärlek för saker och ting som hade fallit ner från himlen", skriver Asplund, och antyder därmed möjligheten att något plötsligt, eller åtminstone tillfälligt, skulle kunna ställa alla samband i ett förklarande ljus.

Heideggers kuslighet är också ett sådant möjligt fall ner i världen, ett fall som kan fungera som ett plötsligt slag, ett försvinnande eller ett utsuddande. Men det är också ett till-fälle inom räckhåll, en konstruktiv princip, vars andra ände för det rumsliga subjektet är ett utsträckande framåt; ett varande-före-sig-själv, en potentiell handling, som han benämner Sorge, omsorg. Att sörja för är alltså att sörja före, att inte väja för det våld som också ger upphov till en djupare förståelse av tillvaron. Friedrichs målning symboliserar den existentiella orons paradox; ett bejakande av tillvarons kusligheter möjliggör en fortsatt resa i "Hoppets" vrak.

3.

Säkerheten då? Reella hot blandas med existentiella, och att då ställa säkerheten i proportion till hoten kan vara svårt. De platslösa, supranationella och spridda hoten tycks göra det omöjligt att hitta en helhetslösning, i vilken både det gemensamma och enskilda är inskrivet. I den medeltida brandstoden var detta samband en självklarhet. "Alla äga brandstod taga och giva, de som bofasta äro, klerker, lekmän och så deras hjon; ingen äger vara fri därifrån". Så formulerades sambandet i Magnus Erikssons landslag. Det är försäkringen som samhällsform. Idag ges även de sociala försäkringarna på en privat nivå, i en konstruerad förtrolighet. Och de massmediala väntrummen är de intimaste; en trygg värld av rödrosiga kinder, skuttande ben och varm kvällssol. "Trygga Barn: För första gången kan du försäkra dina barn mot medfödda neuropsykiatriska sjukdomar, som till exempel autism, Aspergers syndrom samt svårare former av DAMP, ADHD och dyslexi". Barnet ler. Nu är det möjligt att själv försäkra sig mot kroppsliga defekter och skador, vilket visar att det som tidigare varit en uppgift för en socialt ansvarskännande samhällsarkitektur, nu blivit en högst privat försäkring av lycka. I försäkringsreklamens målande bilder återfår världen sin omringande karaktär.

Jag besöker också varning. nu, en hemsida där man likt en väderleksprognos kan få en uppfattning om de hot som tilltar i styrka just för tillfället. Det som närmar sig oroväckande i privatiseringsvågens kölvatten är följdriktigt just identity theft, försöken att stjäla din identitet. Och inför detta nya hot gäller det först och främst att säkra sin position i rummet, sitt varande-i-världen, som spatialt subjekt. Det kan handla om att öka sin kroppskontroll och sin image, det kan handla om att markera sig med hjälp av prestigefyllda proteser. Men det kan också handla om att börja spela på denna ständiga risk. När Johan Asplund beskriver hur de individuella karaktärsdragen försäkras under ett sådant hot, börjar han med riskbejakandet, den form av intuitiv "risk management", som den spelande människan begagnar sig av. Denna människa är en evigt omogen, en puer aeternus; en människa som fascineras av nyheter, okända områden och farliga sporter. Det är en människa som låter sig bäras fram av Tillfället och som väljer den individuella friheten som en försäkring — mot den sociala samvarons identitetssnatteri. Allianz ¾ we have learned how to turn risks due to social change into individual opportunities.

På ett motsvarande sätt undviker misantropen alla riskfyllda bindningar, men i en frihet som vänds inåt istället för utåt. Misantropen bekänner aldrig färg, skriver Asplund, låter sig aldrig förutsägas, är lika oförmögen att ta emot som att ge, vilket leder till isolering och eremitism, innanför en labyrintisk mur, omöjlig att forcera. Och om den evigt omogna i bekymmersfri avsaknad av tilltro utvecklar en låt-gå-mentalitet, i vilken hon väntar på sitt livs återbetalning, så väljer misantropen, i brist på betydelser, en källarhålstillvaro i säker hopplöshet, möjligtvis i sällskap med en kommunikationsmaskin.

Det är en väldig bråte av balanserande och varandra fastkilande risker individen tycks ränna in i. Både den evigt omogna och misantropen är goda medborgare i Risksamhället, så som det skisseras av den tyske sociologen Ulrich Beck. Beck menar, att det som i moderniteten var en fördelning av det goda, nu i vår reflexiva och självmedvetna epok övergått i ett spelande med, och fördelande av, riskerna. Den gemenskap, som tidigare var en behovsgemenskap, är idag en gemenskap motiverad av oro. Det orättvisa samhället utvecklar en jämlikhetsetik, medan det osäkra samhället utvecklar en säkerhetsetik. Den mest självklara säkerhetsetiken är disciplinär, medan den mest subtila är just riskspridande; en rationell terrorbalans för både tillfällesdyrkare och källarhålsmänniskor.

Försäkringens löften är alltid totala; dess former individuellt anpassade för maximal personlig kontroll med ett minimum av risktagande. Idealet blir det preventiva, det planskilda; en struktur där kollisionen aldrig uppstår. Och jag tänker på kondomen, en representant för vår tids individuellt formbara och platslösa försäkringar som verkar segregerande; den upprättar en gräns mellan det kända och det okända, den försäkrar hela det självbiografiska landskapet mot det ångestfyllda antingen-eller ¾ en försäkring mot både liv och död. Kondomen kan styra undan de krafter som frigörs vid kollision, transgression och penetrering, men den garanterar samtidigt rörelsefriheten och Tillfället. Den finns alltid till hands för en puer aeternus. Kondomen är den ultimata försäkringen, som egentligen gör alla löften och bindningar onödiga: Det preventiva föregriper, och gör det okontrollerbara kontrollerbart.

När försäkringen inte kan vara preventiv kan den vara konservativ. Bevarandestrategier är trygghetsstrategier, som enbart siktar in sig på igenkännandet. Detta igenkännande är den enklaste och billigaste försäkringsformen, med sitt löfte om likformighet och oföränderlighet. Om kondomen är den ideala försäkringen för den eviga adolescenten, måste frysboxen vara drömmen för misantropen. Frysboxen garanterar ett liv utan hot, men också utan händelser; den blir symbol för en extrem eskapism. Med frysboxens hjälp kan livet frysas vid varje kritisk gräns, vid varje hotfull transformation; vi kan frysa cancercellen, äggcellen, arvsmassan. De okontrollerbara processerna kan skjutas upp, förfallet, förruttnelsen, smältan. Frysboxens försäkring är en teknologisk försäkring, en disciplinär arkitektur, en cybernetik. Den ersätter isens hierarkiska terrorbalans med det homogena rummets allerstädes närvarande elektricitet. Och formmässigt: en isbergsklassicism, som tar sig an de direkta hoten, kompletteras med en frysboxmodernitet för att möta även de kusliga.

4.

Men finns det då en säkerhetsstruktur som kan matcha den existentiella oron? Den existentiella tilliten, skriver Hildur Kalman, bygger på ett samband mellan det vi handlar utifrån och det vi sedan faktiskt gör, mellan våra grundvalar och våra handlingar. Detta samband är det som gör våra handlingar till språkhandlingar, till mänskliga uttryck, med en betydelse utöver livförsäkringens. José Luis Ramirez beskriver i sin tur tilliten som någonting mer än det trygga igenkännandet, alltså mer än sambandet bakåt till utgångspunkten. Som en språklig försäkran måste den också vara en förväntan om kunskap. Ur igenkännande och förväntan

uppstår ett mervärde, ett värde som är större än behovet och större än tillfälligheten. Just detta mervärde är en fenomenologiskt grundad säkerhet, i vilken sinnlighet kopplas till uttryckande och dialog. Den existentiella tilliten ligger därmed till grund också för den sociala gemenskapen och det offentligas arkitektur.

Att med trovärdigheten i behåll, efter alla dessa kollisioner mellan hot och korsvisa försäkringar, ankra i en säker vik med mänskligt ansikte är svårt. Asplund diskuterar denna svårighet, utifrån den mest kände risktagaren av dem alla, nämligen Odysseus. Den listige, han som kan "tvinga hjärtat att offra nuet för framtiden", är den tredje inbyggaren i Risksamhället. Som en företrädare för den rationelle problemlösaren har han också fått utstå mycket kritik, men Asplund menar att Odysseus list är en rationalitet som inte klarar sig utan kreativitet; Odysseus använder listen för att undkomma faror, men i lika hög grad för att kunna utsätta sig för dem, för att ostraffat kunna njuta sirenernas sång. Han låter sig inte bara styras av säkerheten utan i lika hög grad av intresset. Odysseus irrfärder beskriver ett handlingsmönster, som införlivas med språk och uttryck. Tilliten till dessa mönster gör det möjligt för Odysseus att pendla mellan igenkännande och förväntan. Det är ett handlingsmönster, som varken är preventivt hindrande, konservativt bevarande eller passivt inväntande. Den säkerhet Odysseus konstruerar åt sig är istället estetiskt handlande, en säkerhet som bygger på uttrycksvilja snarare än dödsångest. Och, menar Asplund, denna estetiska kreativitet skiljer sig från en ekonomisk rationalitet i det att den vägrar rensa bort det kusliga; Odysseus är en homo aesteticus, som betraktar även det farliga som ett av det mänskliga livets kvalitativa uttryck.

Här någonstans sammanfaller slutligen den estetiska osäkringen av det privata med en utsträckande omsorg. Detta sammanfallande är mindre en hemkomst, mer av ett följeslagande, en gemensam resa. Säkerheten, den existentiella eller strukturella, ät mera farkost än försäkring, mera gemensam än privat, mera föränderlig än totalitär. Och som arkitektur betraktad är den aldrig en säkrad kunskap om säker form utan istället i sig en kunskapsform.

Säkerheten, den verkliga hemkomsten, eller livet i sin komplexitet, är en konsekvens av det estetiska irrandet, i en farkost med alla dess kvaliteter: Ett skepp, ett hopp, ett vrak. Att begränsa sin färd till ett risk- och maktfördelningsmönster hade nog varit Odysseus främmande. Att begränsa arkitekturen till en fråga om säkerhet är en färd mot en säker död.