MED EN SVART KATT I ENA HANDEN OCH EN

SNÄLL HUND I ANDRA

Hur skönt vore det inte att slippa all värdering av tillvaron, att bara leva! Den smärtsamma skiktningen av verkligheten i det njutbara, det nyttiga, det goda respektive onda kunde man gärna hoppa över… Den tillvaro den jugoslaviske regissören Emir Kusturica framkallar i sina filmer bär drag av en sådan tillvaro. Skillnaderna, mångfalden flödar över, men ingen bryr sig om att offra tid på värderingar. I den senaste filmen "Svart katt, vit katt" smyger det svarta och vita runt i filmen, inte som antagonister, utan som varandras ständiga följeslagare. I slutet parar de sig, katterna, paradoxalt och följdriktigt, med varandra.

Här skildras en kultur där människor struntar i "den goda smaken". De estetiska värdeomdömena ligger inbäddade i en akut överlevnadsstrategi, som hämtar näring ur och kamoufleras av drömmar om rikedom och ansvarslöshet. Den vackra Donau och dess strandbrinkar är mättade med dessa drömmar bortom allt hopp, hela skalan mellan likgiltighet och tidsfördriv, mellan förtröstan och besvikelse. Det bruna, övergödda vattnets färg, de sönderkörda strandängarna, verandornas plastornamentik, de skräpiga och överbefolkade badanläggningarna — allt tyder på en avsaknad av estetiska värdeskalor, en brist på smak. Eller så är det en salig blandning, där den enes smak inte är mer värd än någon annans. Den goda smaken är, om den finns, kvantitativ; ju fler och mer desto bättre. Den guldkedjeprydda Dadan badar jacuzzi och sniffar kokain, viftar rytmiskt med knytnävarna till sin "Pitbull"-refräng, allt som en metafor för den kvantitativa stress som är denna tillvaros kärna. Skrattande förkunnar han den enda viktiga principen: "Det som inte kan lösas med pengar, det kan lösas med — mer pengar!" Onkel Grgas hem är en orgie i kitsch, hans fordon genomkorsar landskapet som påfågelslika uppenbarelser.

Det vulgära, det folkliga, är stilblandningen, att inte respektera smakgränserna, mellan livsuppehållande uttryck och förfinade, mellan smuts och renhet. Gåsflocken tränger sig in i de mänskliga relationernas hålrum, grisen livnär sig på ett gammalt bilvrak. Kulturindustrins produkter pyntar det pastorala landskapet; rockvideon dunkar vid flodstranden, de rosa bröllopspumpsen förgyller skogsstigen. När den ryska smuggelpråmen anländer till byn Surduk blir floden till ett av upphetsning kokande landskap, i vilket raden av inplastade tvättmaskiner framstår som i det närmaste sublim.

Den naive fadern Matko försöker förgäves inringa det som skulle kunna vara både estetiskt och ekonomiskt värdefullt. I slutet av filmen plockar han fram sin förmögenhet, sin samling av vackra ting, något som kan ge mer än smugglad diesel, just därför att den har ett skönhetsvärde: en säck jakttroféer, vackra horn från olika hörn av världen. Besvikelsen, eller snarare förvirringen, lyser i hans ögon när han förstår att det var en felsatsning. Hornen är numera att betrakta som"souvenirer" snarare än kulturellt betydelsefulla objekt.

Var finns det meningsfulla i alla dessa skiftningar? Huvudpersonen, den 17-årige Zare Destanovs öppna ansikte och registrerande blick avslöjar en tilltagande tveksamhet inför den falska mättnadskänsla som, trots en ytlig mångfald, infinner sig. Hans undringar blottlägger den sociala, politiska och estetiska kontroll som följer på maximerandet, det uppdrivna, drogade. Mot slutet av filmen skruvar Kusturica upp vulgariteten till en grimas: De tekniska statusprylarna, brödrostarna, strykjärnen och skivspelarna förlorar sin aura, företrädarna för lagen och traditionen tappar sin gloria. Denna fantastiska värld av stilar och smaker, visar sig vara ett kvävande soldis.

En sak är ju att som barn, eller som vuxen, rent av i vetenskapliga syften, registrera och beskriva allt, i det flöde av händelser världen erbjuder. En sak är ett gränslöst samlande med ambitonen att kartlägga.

En annan sak är att värdera, att fråga sig varifrån och vartåt; detta är ett beskrivande med positionsangivelse. Anläggandet av ett perspektiv ger möjligheten att förkasta eller uppskatta. Ändå är medvetenheten om skillnaden diffus. Ett värderingsfritt beskrivande och benämnande utan positionsangivelse framhålls ofta som ett ideal.

Och ytterligare något annat är det att uttrycka denna värdering, som måste uttryckas för att existera; som måste ta form i förhållande till det som redan tidigare värderats och tagit form. Expressionen — det hållbara, överlämningsbara — blir ett kontinuerligt, kommunicerande värderande, som också förskjuter positioner. I filmen övergår Zares betraktande i ett ställningstagande, vilket blir detsamma som att låta självet ta form och plats och ge det ett utrymme för aktion.

Utmed Kusturicas flodstränder frodas en folklig kultur med zigenska drag, men som kunde vara inspirerad av mitt eget fotoalbum, av en svensk folklighet där rådjurshornen, de uppstoppade ekorrarna, souvenirspeldosan, den virkade svankudden och den lättskötta och grälla plastmattan kort och gott representerar smak. Där finns pontonbryggornas och de dåligt sorterade kioskernas sommarlandskap, marknadsfältens skräpighet och villaträdgårdarna figurationer. Det är ett landskap långt ifrån det finkulturella allvarets kultur, som i Kusturicas film glider förbi på floden i form av ett tyskt kryssningsfartyg. Om masskulturen präglas av kaos, uppluckring och kollektiva signaler, så präglas den officiella kulturen av en medveten ideologi; upprätthållandet av smakgränser. Skönhetsvärdet laddas med den etiska distinktionen mellan god och dålig.

I filmens slutskede arrangerar ungdomarna Zare och Ida en "happening", i vilken de låter Dadan, samhällets boss och stilbildare, bada i sin egen skit. Zare och Ida företräder uppbrottet, socialt, politiskt och estetiskt, och påbörjar en resa såväl över klass-, kultur- som smakgränserna. Mer-mer-mer blir plötsligt för mycket. Resultatet av deras förflyttning blir att relationer plötsligt synliggörs, det korrupta blottläggs. Stående i en båt, med en svart katt i ena handen och en vit i den andra, tvingas den kokainrusige vigselförättaren viga de två huvudpersonerna på väg bort. När Zare och Ida lämnar Surduk är det inte ett annat och bättre system av värderingar de söker, utan möjligheter, oförutsägbarheter, erfarenheter. Den goda eller rätta smaken, såväl som den dåliga; sådana begrepp saknar betydelse om du står beredd att genomföra en kreativ eller livgivande handling i en förbrukad omgivning, som tömts på sitt meningsinnehåll.

I Kusturicas by råder ett slags masskulturens gangstervälde. En estetik byggs upp omkring det svindlande. Symbolvärdena utgör en parallell verklighet av drömmar, ett pharmakon för plågade själar, och kan på så vis konservera sig själv. Ett mera demokratiskt sätt att komma undan smakkonflikter är att konstruera en normal. Normalen är den linje som delar en annan på mitten, och korsar denna i en rät vinkel. Konstruerandet av normalen innebär att man med passarens hjälp, med utgångspunkt i de två ytterlighetspositionerna, med halvcirkelbågar markerar två skärningspunkter, genom vilka normalen kan dras. På så vis kan även kvalitativa skillnader förvandlas och omtolkas i en geometrisk, kvantitativ modell. Och ofta har denna normal omedelbart givits ytterligare betydelser med en moraliserande underton, inte minst i arkitektur och landskapssammanhang, som synonym till det naturliga, det harmoniska eller det goda.

I "Svart katt, vit katt" är det normala och det naturliga snarare abnormt och vegeterande — en pendling mellan ytterligheter i en population. En helt annan miljöskildring är däremot Peter Weirs satir över det normala livet och den naturliga tillvaron i "The Truman Show". Här får vi besöka Seahaven, ett alltigenom artificiellt samhälle, en tvåloperaverklighet, skräddarsydd för Truman Burbank. Utan Trumans vetskap är allt omkring honom format för direktsändning tjugofyra timmar om dygnet. Som nyfödd adopterades han av TV-bolaget; därefter designas hans liv, befolkas och förändras. "There is nothing fake about Truman", säger hans skapare Christof i inledningen. "It is life, and it is a blessed and noble life. Nothing you see is fake — it is merely controlled." Truman är predestinerad att förkroppsliga det äkta livet, den goda smaken och allt det som kan konsumeras som läkande drömmar. Tryggheten spetsas till och harmonierar med traumat — fadern måste drunkna för att Truman ska utveckla en fobi för vatten och förbli trygg på ön.

Vid torget i den lilla staden pryder devisen "Uno pro omnes — Omnes pro uno" de stiliga valvbågarna, lika väl avpassade som en himmelsk portal. Truman lever ett ställföreträdande lagom-liv för miljoner TV-tittare, som därigenom kan sortera sin egen, något solkigare och otrevligare tillvaro. Seahavens fina, koloniala hus längs gröna och intima gator är en näst intill uppnåelig dröm om trädgårdsstaden. Katterna lyser med sin frånvaro; hunden är den bärande metaforen i betydelsen trygghet, ordning och omtanke. Människor går ut med sina hundar, hälsar på varandras hundar och inhandlar hundmagasinet "Dog Fancy".

Truman själv skuttar hundlik omkring mellan hemmet och kontoret. Han trivs; här har han sitt liv och sitt arbete som glad försäljare av försäkringar. Normalen har dragits med perfektion, om än lite schablonartat, vinkelrätt mot livslinjen. Trumans fru förbereder sig på rollen som mor till Trumans barn. Den Faustlike regissören Christof ser fram emot en första direktsänd avlelse, en anständig sådan, både nobel och naturlig.

Men något stämmer inte. Truman börjar tänka utöver det förhandenvarande, han syntetiserar, fogar samman på nya sätt, dagdrömmer om Fidjiöarna — "så långt bort man kan komma innan man börjar komma tillbaka igen", om en osäkring av tillvaron. Trumans liv genomsyras av en normaliserad eller kommersialiserad variant av den goda smaken — en värderingstrygg tillvaro — och han saknar det oförutsägbara. "Det händer när jag gör nåt spontant", säger Truman till sin fru, och syftar på de fel, de misslyckanden och de konflikter som uppstår i Seahaven vid de tillfällen då han bryter sina mönster.

Christof tappar successivt kontrollen över Trumans extremer, över den skala av föränderliga skiftningar som utgör ett medvetande. När Truman står beredd att lämna Seahaven, att ta steget över i det som han inte kan ha en aning om, verklighetens paradigm, försöker Christof övertala honom: "Det finns ingen större sanning därute".

Surduk eller Seahaven; det gudsförgätna Balkan eller ett genomregisserat Amerika; båda dessa miljöer är exempel på masskulturer i ett samhälle vars andra pol borde kunna vara en traditionell finkultur inriktad på att upprätthålla smakgränserna. Masskulturen lånar sina symbolvärden från finkulturen — jakttroféer representerar ett symboliskt, såväl som ekonomiskt värde — men finkulturen är också beroende av masskulturen för sitt upprätthållande av statusskapande smakgränser. Begreppet kitsch, som betecknare av den dåliga smaken, kan bara skapas av den som anser sig kunna, eller ha rätt att, döma och sålla.

Zare och Ida rörde runt i skiten, Truman steg ut ur studion. Misstanken om att de estetiska värdeomdömena och hierarkierna inte är oberoende av den politiska och sociala situationen leder till ett uppbrott och framväxten av en tredje ståndpunkt, framstegsoptimistiskt kallad avant-garde. Avant-gardets revolt är en uppgörelse med den traditionella kulturens försök att upprätta fasta estetiska värderingsregler. Avant-gardet lierar sig ofta med, eller lånar av masskulturen för att förtydliga motsättningen. Kulten av kitsch, t.ex dadaisternas utställande av vardagsföremål eller popkonstens användande av massreproduktioner, är exempel på hur stilblandning fungerat som provokation mot den goda smakens regim.

Avant-gardets funktion blev, och är fortfarande, kritisk och granskande, en position som också skulle garantera förnyelse, vilket inte är möjligt i ett system av eviga värden. Men man kan också säga att avant-gardet, i en situation där masskultur och finkultur flutit in i varandra genom demokratisering eller kommersialisering, återupprättar smakgränserna. Den avant-gardistiska positionen i diskussioner om estetiska värdeomdömen har således två funktioner. Dels, i och med sin distansering, en gränsdragande funktion (vilket leder till anklagelser om kultursnobbism), och dels en gränsuppdagande funktion, som gör det möjligt att reflektera över hur det estetiska förhåller sig till det politiska.

Det finns en viktig skillnad mellan Kusturicas och Weirs skildringar av detta gränsuppdagande. När Truman till slut avslöjar bedrägeriet och klarar av att lämna sitt prefabricerade typliv ropar tittarna förtjust "He made it!". Strax efteråt anar man ett inre kaos, en ångest; Truman stiger ut, eller in, i ett svart hål. Seahaven går under — och vad ska man som tittare sedan knappa in? I Kusturicas by breder kaoset ut sig synligt, öppet, i människors mimik, språk och rörelsemönster. Ångesten är ett yttre kaos, en febril aktivitet, en egenproducerad följetong. I båda fallen är det medvetandegörandet av kaos, som innebär frihet och förändring. Varken förträngning eller bedövning leder runt den förvirrande mångfalden, som ständigt måste värderas om för att inte bli en mycket tveksam och fastlåst frihet. Men det underliggande, politiska mönstret ser olika ut i Seahaven och Surduk. Truman är den starka individen, det fantastiska undantaget, som lyckas bryta mönstret och stiga uppför trappan. Truman är regissören/konstnären Christofs motpol, kanske den verklige konstnären. I Kusturicas skildring är insikten istället ett resultat av flera människors samtidiga otillfredställelse. Stilbrottet kan komma att få efterverkningar i hela det nätverk av relationer, som utgör utrymmet mellan svart och vitt.

Båda de miljöer jag här refererat till beskriver en situation där de kulturella polerna smetats ut i ett lager av kollektiva regler. Friheten är begränsad, uttrycksmöjligheten likaså. Samma situation skulle uppstå i ett samhälle där finkulturen stipulerades som norm, hur fin och ursprunglig och evig denna kultur än var. Men just när det gäller landskap och trädgård, de av människan skapade miljöer som liknar naturen men som också är mänsklig exploatering, glider det mätbara och livsnödvändiga ofta omärkligt över i smakomdömen.

Det laddade i den estetiska debatten idag, kanske mer i ett formmedvetet Skandinavien än på andra ställen, har ändå med både övergivna katter och bortklemade hundar att göra. Vår modernitet, vårt avantgarde, tillskansade sig snabbt positionen som finkultur, som traditionalism. Modernitetens goda smak fördelades ut; det var en god smak som inte baserades på arvegods utan gick att köpa. Den goda smaken är ett Erskine-hus, en Bruno Mathsson-möbel eller en PH-lampa. Det är Skogskyrkogården eller en Molinsk trädgård, som utnyttjar både naturens och odlandets möjligheter; ett skapande som alltid tar hänsyn till den genius loci-princip som ingen ännu, gudskelov, har kunnat fastställa kriterier för. I jämförelse med den ständigt omdebatterade samtidskonsten kan arkitektur och landskapsarkitektur tyckas vara ett fäste för en normaliserad finkultur. Eller ibland, som i en växande trädgårdsromantik, en lukrativ, moraliskt fostrande, social kontrollapparat. En naturligt god smak skulle, om den fanns, reducera smaken till icke-kultur, något man inte behöver samtala om.

Förhållandet mellan det konserverande, det trivialiserande och det förnyande är inte enkelt. "Dålig smak" för etablissemanget innebär för det mesta betydelsebärande signaler och identitetsskapande gränsmarkeringar för andra grupper. När en stil, en kulturell markering, upplevs som extrem fungerar den som en motpol till sådant som oantastliga värden, försök till estetisk lagstiftning och likriktande trendsättning. Folklig och kommersiell kultur, liksom det konstnärligt kritiska avant-gardets uttryck fungerar som alternativ, andra aspekter, och inte som konkurrerande uttryck till den goda smakens kultur. Det smaklösa, det okontrollerade och omåttliga är också en väg in i det outforskade. Smaken är ett värderande av skillnader, som hjälper oss att förstå relationer och rörelser. Den är en precisiv förmåga. Att i begreppet smak bara gripa tag i en dimension är att kastrera den estetiska upplevelsen till något som aldrig kan ge oss ny kunskap och nya erfarenheter. Att smakomdömen har med vår identitet att göra är uppenbart. Att de har med rörelse över gränser att göra är också tydligt; smaken är en politisk kraft som förändrar och provocerar. Ett skrämmande perspektiv är därför utslätning av gränser, men däremot inte blandning av smaker, av sätt att se, av kvantitativt fullständigt ojämförliga storheter.

Man kan gott stå där med en svart katt i ena handen och en snäll hund i den andra. Det kan rent av leda till något aldrig förut sett.

Bildtexter till verk av

Susan Etkin, trädgård med perenner och speglar

Ernst Billgren, mosaiker med motiv från Hötorgskonstens kommersiella natur

Monika Gora, reklamvideo i Rosendal

Jason Rhodes, målade hästar på Wanås

Gunilla Bandolin, persiska mattor i Visby, potatisplantering i Botaniska

Peter Johansson, The Skandinejvian Sauna Prodjekt

Mats Eriksson, björkar med fuskpälsstammar, Anlagd, Pildammsparken

Christina Curman, likriktad picknickkultur, Anlagd, Pildammsparken