OM HORST KIECHLES "AMORPHOUS CONSTRUCTIONS" OCH ANNAT ANIMERAT

Att röra sig inuti objekten; en dröm.

Istället för att inta en distanserande hållning i förhållande till det som omger oss, tingen, konstruktionerna, naturen, bestämmer vi oss för att krypa in i problemen.

I en empatisk tankeakt krymper vi oss, likt en Elsa Beskowfigur, för att anta en mera passande skala; eller kanske en annan dimension av kroppslighet; som en Alice i ett fallande inåt. På så sätt kan vi passera vecket mellan utsida och insida och förundrade röra oss igenom aldrig tidigare skådade skrymslen.

De aktiva rummen drar iväg i flera riktningar, de trycker på från flera håll. De är inverterade objekt i det att vi rör oss inuti, glidande längs insidorna. De reagerar också på vår aktivitet och böljar ut som konkaviteter med en viss eftersläpning. Oregelbundet formade tunnelsystem uppstår.

Just de här rumsupplevelserna tillhör de starkaste. Som de djuphavstunnlar av ljus Jacques Costeau grävde ut åt oss. Vi satt där framför TV:n någon gång i tidigt 70-tal och följde med i vindlingarna genom dessa tunnlar som krympte och svällde, alltid mer eller mindre inramade av negativa fransformer, bladformer, skuggor. Ibland en och annan rörelse i rörelsen; en varelse korsar vårt schakt, en klo, en spretande fena. Det vi såg var det slags former som fyller ut hålrummen emellan. Under starkt tryck och i mörker, uppstår de märkligaste fyllningar. Vattenytan utgjorde gränsen mellan konvext och konkavt. Ovanför ytan: båtar, öar, hus. Under: en rörelse genom simultana hålrum.

De första resorna in i människokroppen är resor in i samma mörker. Huden är det membran som korsas innan förflyttningen startar. Kroppen utforskas som en serie utvidgningar, en serie passager, begränsade av ett rörligt lager kolesterol, blod, sekret. Titthålskirurgi, Lennart Nilsson-fotografi, skopofili. Rörelsen genom ådror, öppningar och kärl öppnar ett intravenöst perspektiv. Innanför det leibnizska vecket: ett undervattensrum som kastar sig emot mig medan jag rör mig framåt, en tunnel av svagt ljus, av fladdrande tygkaskader, av spottloskor i guld.

Efteråt kan det inte bli samma sak att diagnosticera utifrån. Efteråt tvingas man klämma.

Horst Kiechle är en tysk-australisk konstnär som intresserat sig för arkitekturens insida och baksida. Genom att använda mjukvara för animation (Houdini Animation Software) söker han möjligheter att generera rumslig komplexitet, liksom metoder att fysiskt förverkliga dem. Han har nyligen avslutat sin vistelse som IASPIS-stipendiat vid området för Konst och Kommunikation på Malmö Högskola. I höst undervisar och forskar han på samma ställe.

Kiechle talar själv mycket om sitt intresse för gränsen mellan objektet och dess insida, om arkitekturen som hud, men också i förlängningen, även om detta sällan artikuleras tydligt när det handlar om datorstödd design, om att nå "en andra sida" där man också anar andra betydelser. "Var är arkitekturens Francis Bacon, Franz Kafka eller Andrès Serrano?" undrar Kiechle. Här antyder han att de konstruktioner han väljer att kalla "amorphous", konglomerat av starkt böjda ytor, skulle kunna ge oss en arkitektur , som precis som naturen, kunde förmedla en laddning, en intensitet, ett äventyr och en mångfald betydelser.

I projektet "Eisenmann Re-visited" från 1995 växer en ägglik form ur ett antal definierade gravitationspunkter. Formen växer inifrån Peter Eisenmanns "House II", som en cancer. Det amorfa fröet tränger virtuellt igenom väggar och våningsplan, så småningom även upp genom taket. Eisenmanns "House II" var ett projekt som byggde på en extrem och till sin spets driven differentiering av rätlinjighet. Kiechles cancer äter sig från centrum utåt, som en värmespridning.

I ett annat av Kiechles projekt, ett samarbete med performancegruppen "Gravity Feed Performance Ensemble" 1999 på Newtown Theatre i Sydney, handlade det om att skapa en uppsprickande ravin, genom vilken performancegruppens medlemmar kunde röra sig. Publiken tvingades till en början betrakta det hela utifrån, genom glipor mellan de vertikala ravinväggarna. När sedan dessa ravin-segment började flytta på sig och falla utåt mot publiken ändrades förutsättningarna. Åskådarna befann sig inuti rumsbildningar, som hela tiden förändrades av performancegruppens ommöblering i scenografin. En interaktion tvingades fram. Av åskådarna krävdes plötsligt individuella ställningstaganden: Vilken väg — framåt, inåt eller utåt — mellan dessa rörliga väggar skulle man välja? En fullständigt dysfunktionell och självreferentiell arkitektur tvingade sig till en reaktion på ett högst fysiskt sätt.

Ett tredje exempel på Horst Kiechles arbete med arkitektonisk negation kan sägas vara mera undanglidande än aktivt uppmanande. Ett av hörnen på Ivan Dougherty Gallery i Sydney inverterades till en skåra, ett hudveck eller en rämna som inte längre förmådde hålla tillbaka ett innanmäte. Titelns "insnitt och dränering av ett gallerihörn" indikerar tydligt de möjligheter animationstankarna och tekniken ger: Arkitekturen kan övergå från att vara ett plockepinn till att bli en fysisk interaktion med ett landskap.

Just landskapsmetaforerna är de som ersätter den euklidiska geometrin, de regelbundna kropparna och koordinatsystemen. Greg Lynn radar upp dem i sin essä "Animate form". Det är ett landskap av fält, klyftor, sänkor, platåer, lutande sluttningar eller kontinuerliga höjdkurvor. Det är också de geologiska processernas landskap; krafter i verksamhet, som bidrar till åldrande, veckning, sedimentering eller erosion. Det är begrepp som beskriver en flytande natur i kontinuerlig transformation, liksom en närvaro i denna natur.

Viskositet är ett annat begrepp, ofta använt av t.ex Lynn, som också det försöker beskriva en relativ formbarhet snarare än en objektiv materialitet. Viskositeten är klibbigheten, förmågan att vidhäfta, förändra sig själv, töjas ut. Vissa rumsligheter kan vi inte förstå annat än som utfyllnad. Vi uppfattar dem genom att ingjuta i dem, blåsa upp, infoga. Det är en interaktion med ett innanmäte som kan få sin gestaltning arkitektoniskt i och med användandet av datorstödd design. Det är actionpainting i viktlöshet, i en rymd där de inbördes reaktiva punkterna och studsytorna kan antas vara många. Också Horst Kiechles verk är en lek med viskositet; mellan ett antal punkter i en rymd sträcks den tänjbara och vidhäftande ytan ut och förändras med hjälp av en visuell klibbighet, som drar den med sig åt olika håll.

Med de nya elektroniska verktygens hjälp når vi närmare det paradoxala konstruerandet av ett slumpartat och oförutsett "nu". Och denna paradox rymmer sin provokation. Istället för att sortera en mångfald mänskliga behov i för ändamålet avsedda boxar av olika storlekar, och först därefter gripa oss an differentieringen och det estetiska gestaltandet, väljer vi att ställa oss på formens sida, att släppa den fri. Och det är också ett politiskt ställningstagande; alla har numera, med teknikens hjälp rätt till den mångfald och formrikedom som står till buds. Vi kan beräkna och bygga uppstudsighet; rum som är mer än trygghet och skydd, rum som plötsligt uppmanar oss att bryta upp och förflytta oss. En arkitektur vi måste interagera med på samma sätt som med vädret. För Horst Kiechle är den, i Eisenmanns anda, ett medvetet provokativt drag. " If the world was full of amorphous constructions I´d probably turn to boxes", säger Kiechle, lätt sarkastiskt.

Någonstans här uppstår också en svårighet. I provokationen som strategi döljer sig ett livligt, men, i ordets egentliga betydelse, omoget uttryck. Som medvetandegörande och katalysator fungerar leken med slumpen och det okontrollerade utmarkt. Men vi kan än en gång få anledning att gå tillbaka till Jacques Derrida, som i texten "Struktur, tecken och spel" diskuterar tankens omöjliga sökande efter den totala utfyllnaden av hålrummen, konkaviteterna och de negativa formerna. Det är ett sökande mellan centrum och periferi, mellan närvaro och historia, mellan rörelsens upphov och dess diskurs, efter ett slags totalt spelplan. "I spänningen mellan spel och historia finns också spänningen mellan spel och närvaro", skriver Derrida. Ett spel med slumpvisa former t.ex. är ett spel där en specifik "mening" skulle kunna fångas in i ett utvalt "nu", som får sin signifikans i förhållande till en "historia", en social situation, en samling mänskliga tolkningar. Detta spel med betydelser i ett "nu" är samtidigt närvarons sammanbrott, menar Derrida.

Spelet med en strukturell mångfald visar därmed upp två sidor. En av dessa är en nostalgisk längtan efter "den förlorade eller omöjliga närvaron" enligt Derrida, "och är därför den sorgmodiga, negativa, nostalgiska, skuldfyllda och rousseanska sidan av spelet vars andra sida vore den nietzscheanska affirmationen, det vill säga den glädjefyllda bejakelsen av en värld av ofelbara tecken, utan sanning och utan ursprung och som erbjuder sig till en aktiv tolkning". Men Derrida menar också att detta utbjudande är ett säkert spel, begränsat till det givna. "Som en absolut slump underkastar sig också affirmationen en genetisk obestämdhet, ett spårets utfröande äventyr/ l´aventure séminale".

Det avgörande i detta spel är trots allt att inte förväxla mångfalden och möjligheterna med det vi kallar "natur", vilket skulle vara detsamma som en kapitulation. Landskapsmetaforerna smyger sig in, de elektroniska transformationerna tycks påminna oss om växande och liv. "Natur" kallar vi det vi inte känner och inte kan känna, ändå förlägger vi ibland friheten dit. Animerade och amorfa konstruktioner kan också ha en missionerande underton, en symbolisk baksida, som ibland döljer betydelser mycket fastare och absolutare än den föränderliga och simultana ytan. Lynn är medveten om den språkliga död som lurar i ett sammansmältande av nuet och historien till en "natur". Animerad är inte detsamma som levandegjord, det virtuella är inte ställföreträdande liv.

Horst Kiechles metod att kombinera formexperiment med ett utförande i billiga material som t.ex wellpapp, betonar virtualitet som potentiell verklighet — inte simulerad. Det möjliggör också ett fysiskt möte och ett samtal om funktion och föränderlighet. Kiechle betonar också utifrån sitt konstnärsperspektiv, det medvetandegörande syftet, liksom det politiskt viktiga ställningstagandet att verka för mångfald och periferi.

Det finns dock en lika överhängande fara för monotoni i de krökta ytornas universum. Och det finns en lika påtaglig ytlighet. Drömmen om molnet, om landskapet som rymmer både lek och död, drömmen om en natur som lyfter vår språklighet högre än vi själva når, kan plötsligt visa sig fullproppad med förutsägbar symbolik, förespråkande en ständigt ny och historielös tidsålder. En rymd av böjda ytor behöver sin rätlinjighet. En ravin behöver det släta fältet. Nya deskriptiva metoder styr också vårt meningsbyggande, liksom arkitekturens utveckling. Det reflekterat provokativa i Horst Kiechles verk, liksom i åtskilliga andras, uppstår då high-tech möter low-tech, då han lyckas hitta konfrontationen mellan skarpa hörn och virtuella glipor, mellan släta golv och skrattande svalg.

Maria Hellström, konstnär och forskare vid Interactive Institute, Malmö