hembygd area nr 4/2001

Maria Hellström

KORSANDE SPÅR

"Härhemma i Amerika, därborta i Sverige". Det är oundvikligt. Jag kan "int´hjälp´at": Ett språk färgat av nationaleposet smyger sig på. Under ett år "over here" bär jag med mig bilden av utvandrarna, den tillhör mitt bagage. Som Mobergs Kristina prövar jag orden: Hemma, borta, här och där. För Kristina öppnade sig en avgrund mellan det ena och det andra; här var borta för henne, och hemma var "allt det som hon aldrig skulle återse". För mig är det inte fullt så dramatiskt. "Hemma" kan idag vara både här och där, återseendet inte detsamma som återvändandet. Och för många andra i det Mobergska sällskapet var förhållandet det omvända: Sverige och hembygden var för dem en traumatisk tillvaro som förhoppningsvis inte hade gett dem alltför allvarliga men.

Trots denna komplexitet har hembygden förenklats och romantiserats, stängts in i en sockenstuga och reducerats till en stencil i årskurs tre. Varför? Jag menar att det beror på att vi inte tagit hembygdens beroende av uppbrottet på allvar. Vi har skalat bort det personliga uppbrottets konflikter och förvandlat hembygden till ett allmänt minnnesmärke. Den historia som ständigt går har stannat upp i ett förgånget och trösterikt då.

Det svenska hembygdslandskapet kan sägas ha lika mycket att göra med Amerika som med Småland. U-landet Sverige förlorade en femtedel av sin befolkning mellan 1851 och 1930, eller 1,2 miljoner människor. Det placerade Sverige på tredje plats efter Irland och Norge i åderlåtning. Detta var på ett samhälleligt plan ett fullständigt misslyckande, ett fadermord, ett underkännande av ett oantastligt fosterland. För individen var hembygden en snara, något man som Henrik Ibsens Peer Gynt eller senare, som Aksel Sandemoses flykting, försökte frigöra sig ifrån, antingen genom att flytta från land till stad eller från land till annat land.

I betydelsen "kulturellt arv" och "kollektiv värdegrund" har hembygden ställts mot uppbrottet. Den har använts som en moralisk pekpinne och som socialiseringsverktyg. Den har använts i syfte att avpolitisera folkhemstanken. I sina mest utstuderade stunder har den i form av "heimat" eller "homeland" satts in som ett renande torvfilter; en garanti för att allt förblir oblandat. Också inom landskapsarkitekturen har det utvecklats en katalog av användbara hembygder; en uppsättning kända och trygga bakgrunder, ett arkiv av inhemskhet eller preferenser, som omärkligt förskjutits så att de blivit liktydiga med ursprunglighet.

Hembygden är alltså ett landskap som minerats med dämpande sentimentalitet. Och det är kanske av just den anledningen hembygden, i en situation av ökad rörlighet, också detonerar, spricker upp. En förståelse av hembygd och tillhörighet måste hålla uppbrottet i minnet, ett uppbrott som alltid är enskilt. I Geir Hansteen Jörgensens tv-serie Det nya landet[1], ristar huvudpersonerna Massoud och Ali sina spår i det svenska sommarlandskapet. Inom ramen för road-moviens subjektiva perspektiv förvandlas hembygden till en serie vägkorsningar, korsningar av språklig tillhörighet och individuell längtan. Mellan ständiga avfärder och ankomster återfår hembygden sin laddning i form av platser och minnen.

Det är november i Boston, Sverige är långt borta. En knivskarp kyla börjar så smått tränga undan den mjuka värme, som gör allt här så frodigt och stort. Jag cyklar genom The Emerald Necklace, det smaragdgröna halsband av "vild natur", som Frederick Law Olmsted skapade här i slutet av 1800-talet. Under de månader jag bott här har jag ofta kommit den här vägen, och jag börjar känna håligheterna i asfalten.

Jag är på väg ner mot stan, där jag ska träffa två svenskar, som lämnat det kända för det okända. Det är Bruno och Micke, båda musiker och lärare på Berklee College of Music, kulturarbetare liksom jag själv. Vi sätter oss på ett fik för att prata om "hembygden". Finns den fortfarande?

Bruno är från Värmland, en av de riktigt tunga hembygderna:

— Jag är nionde generationen från en bondgård i Väse, och som enda sonen kände man ett visst tryck. Kanske var det ett tryck att stanna kvar, att ge hembygden en chans. Men jag var aldrig intresserad av annat än musik. Redan när jag var tolv visste jag att det var det jag skulle hålla på med.

Det blev Musikhögskolan Ingesund och sedan Stockholm för Bruno. Uppbrottet från Värmland var självklart; det var i Stockholm han kunde utforska sitt musikaliska landskap. 1981 utvidgades detta till Boston och New England Conservatory, jazzlinjen där. Sedan blev han kvar, fick erbjudande om jobb, träffade sin amerikanska fru. Det hela verkar odramatiskt. Har han någon hembygd?

— Jo, som musiker skulle jag nog svara Stockholm på sjuttiotalet. Man drog omkring mellan jazzklubbarna; det var Fasching, Mariahissen, Kafé Ricardo, Gamla Kurbitz.... Det var där den musikaliska identiteten utvecklades, den som började ta form under tonåren i det trygga Väse, med kyrkan och hembygdsgården i bakgrunden. Där tog man sin moped, bunkrade upp med mellanöl och samlades hemma hos nån av bondgrabbarna för att lyssna på musik. Jag har fortfarande ett glasklart minne av när jag för första gången hörde John Coltrane. Jag hade lånat plattor på biblioteket, mest hårdrock, dunka-dunka, men av någon anledning hade jag också valt den här. När kompisarna framåt kvällen somnat i hörnen tog jag fram den och undrade om jag skulle våga lägga på den, fullt medveten om att det kanske inte skulle uppskattas...Och det var något helt annat, en ny dörr som öppnades, till ett annat landskap.

Micke talar också om den stora skillnaden mellan den gängse bilden av hembygden och det landskap han faktiskt rörde sig, och rör sig i:

— Hembygd...Ja då tänker man ju på "Hemsöborna" och sånt, 1800-tal! Men när jag tänker tillbaka på Sverige nu är det mera polarna, krogen, det Stockholm jag lämnade, som hade med musiken att göra. Mitt område var pop och funk, jag spelade slagverk i olika band, som "Savannah" och "Sad Motion". Det var ganska tufft då, att ta sig fram som musiker. Om inte Clabbe ville spela ens skivor på radio var man körd. Så jag bestämde mig för att söka mig till USA, där rötterna fanns för den musik jag gillade. Det var 1983, och målet var att stanna en termin. Men jag blev erbjuden stipendium och stannade kvar. I början åkte man hem på somrarna. Sen blev det allt mer sällan. Nu har jag dessutom ännu en ny "hembygd" i den latinamerikanska musiken, något som bara har blivit ännu starkare efter det att jag träffade min latinamerikanska fru, som också är musiker. Och idag åker vi lika ofta "hem" till Venezuela som till Sverige.

Det är musikern Micke, som beskriver ett landskap av korsningar, där nya meningar uppstår när de möter de gamla. Bakom det musikaliska finns också det personliga barndomslandskapet:

— Visst finns det där andra där också. Det är somrar på Värmdö och vid sjön Sommen, det kalla vattnet, hur man var tvungen att akta sig för huggormar, hur man pallade äpplen, smög omkring. Det är också ögonblicksbilder, som klockstapeln i Saltsjö-Dufnäs, där jag växte upp. Nyckeln till den gick runt i samhället, och vid något tillfälle kunde man få den äran att ringa till helgmålsbön. Men det är ett landskap som inte påverkat min musik. Någon gång har jag kanske hört någon nämna något om "skandinavisk klang", men det är svårt att säga vad det betyder.

Bruno menar också att blandningen av möten och minnen är central:

— Jag komponerar mycket, och till en början var min musik mer amerikanskt influerad. Under en period bodde jag i Jamaica Plain, en del av Boston med en stor del dominikansk och mexikansk befolkning, och då började jag lyssna en del på svensk folkmusik, som Björn Ståbi t.ex. Jag har också positiva musikaliska minnen från det landskap där jag växte upp, minnen som kanske också förstärks därför att man underhåller dem. Som nu i somras, då min systerdotter gifte sig i Väse kyrka. Det var ett riktigt bondbröllop med massor av folkmusik. Och numer kan man säga att min musik är en blandning av både skandinaviskt och amerikanskt.

Hembygden tycks vara en svårdefinierad men ändå intressant plats, å ena sidan knuten till tidiga minnen, å andra sidan till det landskap man aktivt sökt upp, det man tillhör och kan påverka. Det är en sammansatt geografi som öppnar sig mellan här och där, mellan hemma och borta, mellan det jordbundna och det luftburna. Att reducera hembygden till ett ursprungslandskap tycks ingen av dem vara intresserade av.

— När man tänker på det är bilden av Sverige inte alls så homogen. I mitt Saltsjö-Dufnäs låg den kenyanske ambassadörens residens, det var ett blandat samhälle, där fanns en del adoptivbarn också. Och bilden av Sverige har dessutom förändrats mycket sen dess.

En tredje av de utvandrare jag träffar är Turid, uppvuxen på ett familjejordbruk vid Lågen utanför Kongsberg i Norge. Hon är arkitekt till yrket, har varit här sedan –89, då hon kom hit på ett Fulbrightstipendium. När vi träffas har hon med sig en bild av sin föräldragård, ett färglagt fotografi från femtiotalet. Gården ligger på en södersluttning ner mot älven, omgiven av åkermark. Det är ett ganska flackt skogslandskap, men vid horisonten skymtar fjällen.

— Den här bilden är för mig rent fysisk. Den personliga hembygden är så starkt knuten till en geografisk plats. Det handlar om att fiska öring, det handlar om byggnader, om familj, om grannar. Det är platsbundna minnen och "modeller", det är etnicitet, det vill säga en språklig tillhörighet, som är geografiskt bestämd. Den professionella hemvisten däremot, den är för mig mer en tidstillhörighet, det är Bauhaus och den form som svarar mot den tiden.

Gården i Norge har hon fortfarande kvar, fastän hon också rotat sig i det amerikanska landskapet. Här har hon slagit sig ner i en frodig skog, inte långt från det romantiska Walden, dit Henry David Thoreau drog sig tillbaka för att reflektera över sådant som människans tillhörighet och livets mening. Själv menar hon att hon flyttat till ett rikare liv.

— Jag tror inte att man har bara en hembygd. Hembygden är det ställe där man slår rötter, en plats man har kunskap om, en plats man omfattar fysiskt. Och på något sätt kan man säga att där möts den personliga och professionella hembygden för mig; i en kunskap förankrad till en plats. Dessutom är den första hembygden en tveeggad tillhörighet. Alf Prøysen beskriver den i Blåklockuvikua: "Blåklocke-veckan" är den vecka då blåklockorna blommar, den vecka då alla kommer hem. Men de som flyttat ut blir föraktade; de har "svikit".

På olika sätt antyder de tre nya amerikanerna att hembygden snarare kan betraktas som ett komplex av bygder, som ett antal uppmätta avstånd mellan här och nu och där och då. Det är områden som engagerar, som är förknippade med starka upplevelser. Dels finns den bygd man brutit upp ifrån, den virtuella plats som ständigt visar sig som ett "det har varit"[2]. Dels finns ett sökande efter och ett aktivt upprättande av nya bygder, sammanhang som kan bli till en ny hemvist. I mellanrummet finns en vilja att dela erfarenheter, ett uttrycksbehov, en språklig och social dimension. Och så står vi där tillsammans med den grubblande Fröding, "bort i vägen", där hembygden visar sig som en mötesplats mellan individuella upplevelser och gemensamma intentioner.

Bruno, Micke och Turid är tre priviligierade utvandrare, som kan tillåta sig att både förkasta och glorifiera sin hembygd. De skiljer sig från alla dem som aldrig har haft någon hembygd eller aldrig kommer att komma "hem". Alla uttrycker de tydligt — kanske beroende på att de alla sysslar med olika former av kreativt arbete — att hembygden, liksom uppbrottet, har med meningsskapande att göra. Att kunna formulera sina erfarenheter och minnen i ett slags "hembygd" blir en fråga om människovärde.

Hembygdens landskap är med andra ord ett tänkande i platser, en rumslig föreställningsförmåga, en topologi. Igenom den personliga hembygden kan vi orientera oss; koppla minnen till vetande — hos Marcel Proust beskrivet som en serie osammanhängande gläntor av hågkomst. Det är ögonblicksbilder på gränsen mellan sinnesintryck och språklighet, som vid ett eller annat tillfälle får en utvidgad betydelse, som klockan i Saltsjö-Dufnäs. När Freud behandlar minnet är det istället som en blockering, något som träder in i den komplexa erinringens ställe. Ett skeende ersätts med en fixeringsbild, och att minnas blir samtidigt en fråga om att glömma. Minnesmärket står i vägen för den enskilda hågkomsten. När hembygden övergår i monument blir den en propp, som måste lösas för att vi ska utvecklas som individer. Att fråga sig vad det innebär att "underhålla" ett minne av en hembygd blir en fråga om kreativitet.

Jag tänker mig att det är detta underhåll som finns inskrivet i ändelser som "-skap" och "-bygd", ett skapande och byggande, som vill förmedla ett igenkännande, ett korsande av spår. Som landskap tar detta igenkännande en social form, som mötesplats eller gemenskap.

Kanske det är därför tanken på den absoluta hembygden är så lockande; ett utopia av fullständigt igenkännande — ett kollektivt minne förverkligat. I ett sådant mättat landskap står tiden stilla och betydelserna ligger fast. Det är ett grammatiskt strukturerat landskap; gestaltpsykologiskt eller neurologiskt, där arketypen eller det genetiska mönstret möjliggör igenkännande. Det kan vara ett metafysiskt landskap eller hembygd som habitat. Det gemensamma är tron på ett igenkännande utan uppbrott, en identitet utan perspektiv. Det uppbrottslösa landskapet är en hembygd a priori, som hjälper oss att hantera rädslan att gå vilse i en meningslös labyrint.

Men uppbrottets hembygd är en annan. Den uppstår i osäkerheten, möjligheten, ja rent av längtan att gå vilse. Den är inte ett landskapsobjekt utan en relation. I uppbrottet uppstår ett avstånd av potentiella betydelser. Det öppnar möjligheter att komma tillbaka från olika håll. Det grammatiska övergår i en landskaps-poetik, där det inte längre handlar om landskapet som språk, utan språket som landskap. Förhållandet mellan landskap och kunskap blir ett annat; vi kan välja eller vilja vår hembygd, just så som våra tre utvandrare gjort. Hembygden blir en del i en utforskande praktik i Marcel Prousts och Walter Benjamins anda[3], en föränderlig historia, en écriture[4] (Derrida) eller en nomadologi[5] (Deleuze/Guattari).

Och konsekvenserna? Uppbrottet gör en skillnad: Vi kan vilja hembygd och vi kan vilja gemenskap. Det kollektiva minne hembygden utlovar blir åter en politisk historia, en förhandlingsfråga. Hembygder är inte antikvariska korrigeringsmallar, de är nya territorier, ny mark, nya relationer mellan här och där.

Samtalen om hembygden med Bruno, Micke och Turid har övergått i en kunskapsbetraktelse, på sitt sätt en uppföljning av Kristinas grubblerier vid sjön Ki-Chi-Saga. I Boston sänker sig natten över River Charles, och på Kendall Cinema Theatre går Tillsammans[6]. Där sitter jag, ensam tillsammans, och känner igen "allt det där ni vet": Villaträdgård, köksbord, världsnyheter på svenska, en ursäktande blick, människor på väg. Och jag tänker, att det är mina egna uppbrott, som har gjort det möjligt för mig att om och om igen korsa det landskap jag aldrig kommer att återse.

[1] Det nya landet producerades av SvT Drama, Göteborg, 1999. Manus skrevs av Lukas Moodysson och Peter Birro. Det nya landet redigerades senare om i en spelfilmsversion.

[2] Roland Barthes använder det här begreppet i en diskussion om fotografiet, som han menar representerar för oss ett punctum, en öm punkt mer än ett minne. På ett motsvarande sätt rör vi oss ofta med bilder av hembygden, bilder som öppnar ett landskap mer än berättar en historia. Roland Barthes, Camera Lucida, 1981

[3] Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, 1994

[4] Jaques Derrida, L´écrtiure et la difference, 1983

[5] Gilles Deleuze och Félix Guattari, Nomadologien, 1998

[6] Tillsammans, film av Lukas Moodysson, 2000, med scenografi av Carl Johan de Geer.